Kodagenter som Copilot, Claude Code, Cursor, Devin och Codex öppnar nu pull requests på egen hand. En människa granskar dem fortfarande, och den människan läser diffen: logiken, testerna, namngivningen. Den granskningen är värd att göra, men det är inte där den mesta risken i leveranskedjan syns.

De ändringar som kan skada dig mest är de som en diff visar sämst. En enradsändring i ett manifest kan dra in ett paket som ingen har hört talas om. En ändring i lockfilen blir hundratals rader som ingen läser. Ett installationsskript syns aldrig i diffen, och det gör inte heller en fil som bygget laddar ner under bygget. Det här inlägget går igenom kontrollerna ett team kan lägga mellan en agents pull request och en release, och vad var och en fångar.

Diffen är fel ställe att leta efter risker i leveranskedjan

Kodgranskning skapades för kod som en människa har skrivit och kan förklara. Med en agent kan författaren inte berätta varför den valde ett paket, och granskaren frestas att godkänna en ändring som kompilerar och klarar sina tester. Fyra sorters ändringar förtjänar mer uppmärksamhet än de får:

  • Nya eller ändrade beroenden. Raden i manifestet är kort; det den drar in är det inte.
  • Omsättning i lockfilen. Hundratals upplösta versioner och hashar, som granskningsvyn oftast fäller ihop som standard.
  • Det bygget gör, inte det repot innehåller. Installationsskript, byggskript som laddar ner, basavbilder, curl i ett arbetsflödessteg.
  • Arbetsflödesfiler. En ändring i .github/workflows/ ändrar vad som körs med dina hemligheter.

Inget av detta kräver att agenten är komprometterad. En modell som skriver trovärdig kod skriver också trovärdiga paketnamn, och ett trovärdigt namn är allt en angripare behöver.

Nya beroenden: kontrollera att paketet finns på riktigt

Språkmodeller föreslår ibland paket som inte finns. En studie som presenterades på USENIX Security 2025 genererade 576 000 kodexempel med 16 modeller och fann att minst 5,2 % av paketen som kommersiella modeller föreslog, och 21,7 % av dem som modeller med öppen källkod föreslog, inte fanns, med 205 474 unika påhittade namn. Att registrera de namnen och vänta kallas slopsquatting. Det är typosquatting utan stavfelet, och en agent som installerar paket på egen hand tar bort den människa som kanske hade märkt det.

Innan du mergar en pull request som lägger till ett beroende, kontrollera:

  • Att det finns och är det du menade. Jämför namnet med projektet som agenten försökte använda, tecken för tecken.
  • Hur gammalt det är. Ett paket eller en version som publicerades för några dagar sedan förtjänar misstanke. pnpm-inställningen minimumReleaseAge vägrar versioner som publicerades för mindre än ett angivet antal minuter sedan, även transitiva.
  • Vem som står bakom det. Ett länkat källkodsrepo, en releasehistorik och mer än en underhållare bevisar inte att paketet är säkert, men om de saknas är det en varningssignal.
  • Om du behövde det. Agenter lägger till paket för saker som standardbiblioteket eller ett befintligt beroende redan gör. Färre beroenden är den billigaste kontrollen som finns.

GitHubs dependency review action körs på pull requests, listar ändringarna i beroenden och kan låta kontrollen fallera vid kända sårbarheter eller otillåtna licenser. Den vet inget om ett paket som publicerades i går utan någon säkerhetsbulletin, så den kompletterar kontrollerna ovan i stället för att ersätta dem.

Ändringar i lockfilen: läs dem, och vet vad de utelämnar

En lockfil låser de exakta versioner och integritetshashar som pakethanteraren löste upp. I en agents pull request är den den mest exakta registreringen av vad som ändrades, så gör den synlig: fäll ut den i granskningen och låt bygget fallera när lockfilen och manifestet inte stämmer överens (npm ci, pnpm install --frozen-lockfile).

Två saker att leta efter:

  • En ändrad källa. Ett paket som tidigare hämtades från ditt interna register och nu hämtas från det publika är mönstret bakom dependency confusion. Knyt interna paket till ditt register så att det publika aldrig tillfrågas.
  • Transitiva hopp. En liten direkt uppgradering kan flytta dussintals transitiva paket. Det är versionerna som ingen valde.

En lockfil registrerar ändå bara vad pakethanteraren löste upp. Den säger ingenting om vad ett installationsskript laddar ner, vad ett byggskript i Rust hämtar, vilken basavbild en Dockerfile drar in eller vad ett arbetsflödessteg hämtar med curl. Det här är dolda beroenden, och de levereras i produkten ändå.

Installationsskript körs innan någon har granskat något

Här är den obekväma delen: CI körs på pull requesten. I samma ögonblick som agentens gren byggs installeras dess nya beroenden, och deras preinstall- och postinstall-skript körs med allt som jobbet kan nå. Granskningen sker efteråt.

Nx-komprometteringen i augusti 2025 visade vart det leder. Skadliga Nx-versioner på npm innehöll ett postinstall-skript som enligt underhållarnas postmortem försökte använda lokala AI-verktyg som Claude och Gemini för att söka igenom maskinen efter känsliga filer.

Sätt att begränsa det:

  • Kör inte livscykelskript som standard. pnpm behandlar byggskript i beroenden som ogranskade tills du tillåter dem; med npm stänger --ignore-scripts av dem.
  • Håll tillbaka CI på agenters pull requests tills någon har tittat. GitHubs Copilot cloud agent gör det som standard: arbetsflöden startas inte förrän en användare med skrivbehörighet godkänner körningen.
  • Håll hemligheter borta från jobb för pull requests. Ett testjobb behöver sällan en publiceringstoken. Se hemligheter i GitHub Actions: så läcker de och så låser du dem.

Jämför vad bygget hämtade med den senaste releasen

Den starkaste spärren tittar inte på pull requesten alls. Den tittar på vad bygget gjorde: vilka paket och filer jobbet faktiskt hämtade, och varifrån. En SBOM registrerad under bygget fångar det medan bygget körs, så den innehåller de dolda beroenden som en lockfil utelämnar.

Jämför den med SBOM:en från din senaste release, så blir frågorna konkreta:

  • Vilka komponenter är nya, och vilka har bytt version?
  • Började något paket komma från en annan källa?
  • Laddade bygget ner något från en värd som det aldrig har kontaktat förut?

Allt nytt ska ha en rad i pull requestens beskrivning som förklarar det. En komponent som ingen kan förklara är den du ska stanna för. För olika sätt att ta fram en SBOM i CI, se så genererar du en SBOM i GitHub Actions.

Arbetsflödesfiler behöver en egen ägare

En agent som redigerar ett arbetsflöde kan ändra vad som körs med dina tokens och hemligheter. Behandla .github/workflows/ som säkerhetskänslig kod med egna granskare. GitHubs referens för säker användning föreslår att katalogen läggs under CODEOWNERS:

/.github/workflows/ @your-org/platform-security

I de ändringarna, leta efter:

  • Bredare behörigheter. En ny contents: write eller id-token: write ska ha ett skäl. Se GITHUB_TOKEN-behörigheter.
  • Nya triggers. pull_request_target körs med en token med läs- och skrivbehörighet och repots hemligheter, även för pull requests från forkar.
  • Opinnade actions. En ny action som refereras med tagg i stället för fullständig commit-SHA kan ändras utan att du märker det.
  • Hemligheter på nya ställen. En hemlighet som skickas till ett steg som inte behövde den tidigare.

Begränsa vad bygget kan nå

Varje kontroll ovan kan missa. Ett helt nytt skadligt paket har ingen säkerhetsbulletin, ett övertygande namn och en ren diff. Det det behöver är en nätverksanslutning: för att hämta sitt andra steg, eller för att skicka dina hemligheter någonstans.

En egress-policy låter bygget nå de register och värdar som det behöver och inget annat. Den bygger inte på att attacken är känd, så den fungerar redan första gången en ny attack körs i din pipeline.

Behåll en människa i godkännandet

Agenter ska inte kunna godkänna sitt eget arbete, och det ska inte heller den som bad om det. GitHubs Copilot cloud agent hindrar användaren som bad den skapa en pull request från att godkänna den, och befintliga grenskydd och obligatoriska kontroller gäller fortfarande.

Gör detsamma gällande för varje agent med rulesets på standardgrenen:

  • Kräv en pull request och minst ett godkännande.
  • Kräv granskning från kodägare, så att ändringar i arbetsflöden och beroenden når rätt personer.
  • Avfärda inaktuella godkännanden när nya commits ändrar diffen, eftersom agenter fortsätter att pusha efter granskningen.
  • Kräv statuskontroller, inklusive beroende- och SBOM-kontrollerna ovan.

Vissa verktyg flyttar spärren tidigare. AI CodeOps öppnar till exempel en pull request först när testsviten har passerat på exakt den versionen, en AI-granskning av diffen har kommit tillbaka utan anmärkningar och en människa har godkänt den.

Spärra releasen, inte bara mergen

En spärr vid merge ser en ändring. En spärr vid release ser allt som har ändrats sedan den senaste releasen, inklusive beroenden som var okej när de mergades men som sedan har visat sig vara sårbara. Innan du levererar:

  • Kontrollera releasens komponenter igen mot aktuella säkerhetsbulletiner, och blockera vid kända kritiska sårbarheter och kända skadliga releaser.
  • Kontrollera licenserna för allt som är nytt sedan den senaste releasen.
  • Spara registreringen av vad release-bygget hämtade, så att du senare kan svara på "påverkades vi?". Se Påverkas vi? Så bedömer du en ny CVE i alla dina byggen.

Där CRACI passar in

CRACI granskar inte koden som en agent skriver. Det upptäcker inte heller nya skadliga paket, så granska nya beroenden med kontrollerna ovan. Det CRACI täcker är bygget.

CRACI kör dina GitHub Actions-jobb på sina egna runners, ungefär dubbelt så snabbt som GitHub-hostade runners. Du ändrar runs-on till craci, och körningarna syns fortfarande i GitHub. Medan varje jobb körs registrerar CRACI varje paket som det faktiskt drog in, inklusive paket som återställs från CI-cachar och dolda beroenden som kod som laddas ner av npm-installationshooks: en registrator, inte en skanner. Varje jobbs SBOM har en fullständighetsstatus som flaggar det CRACI inte kunde se, och exporteras som CycloneDX eller SPDX, så att du kan jämföra ett bygge av en pull request med din senaste release. En inbyggd jämförelse mellan releaser finns på roadmapen.

På runnern avgör en egress-policy vilka värdar ett jobb får nå. Den valideras innan jobbet startar, blockerar vid fel och kan ställas in på att neka allt som standard, så att ett skadligt beroende i en agents pull request inte kan nå en värd som bygget inte behöver, även om ingen har sett attacken förut. Policyöverträdelser utlöser larm. Policyspärrar kan blockera ett bygge vid fynd, inklusive byggen som innehåller en specifik CVE, och licensregler kan blockera ett bygge på grund av en licens. Efter releasen fortsätter CRACI att omvärdera de SBOM:er som det bevakar mot nya säkerhetsbulletiner, och bygghistoriken visar vilka byggen som innehöll ett sårbart beroende.

Boka en demo för att se registreringen av ett av dina egna byggen.