Sårbarhetsembargo
Ett sårbarhetsembargo är en överenskommelse mellan dem som känner till en sårbarhet om att hålla den hemlig till ett överenskommet datum, så att rättningar är klara när den offentliggörs.
Senast uppdaterad: 13 november 2026
Ett sårbarhetsembargo är den period i samordnat offentliggörande av sårbarheter då en sårbarhet är känd för en liten grupp men hålls borta från allmänheten. Alla i gruppen är överens om att inte publicera, dela eller antyda detaljerna före ett bestämt datum och klockslag, så att en rättning, ett säkerhetsmeddelande och ofta en CVE-post kan gå ut samtidigt. Embargot upphör vid det datumet, eller tidigare om detaljerna läcker eller om sårbarheten visar sig utnyttjas.
Vem som omfattas av ett embargo
- Rapportören som hittade sårbarheten.
- Leverantören eller förvaltaren som måste åtgärda den, oftast deras säkerhetsteam eller PSIRT.
- Nedströmsleverantörer som levererar den berörda koden och behöver tid för att bygga och testa sina egna uppdateringar, till exempel Linuxdistributioner eller enhetstillverkare.
- Samordnare i ärenden med flera leverantörer: CERT/CC, ett nationellt CSIRT eller en privat lista.
Bara de som behöver veta informeras, och var och en av dem godtar samma villkor. Kunder och allmänheten informeras inte; det är hela poängen.
Typiska embargolängder
Det finns ingen enskild standard. Det här är de publicerade standardvärdena hos de mest kända samordnarna:
| Vem | Standard | Undantag |
|---|---|---|
| Google Project Zero | 90 dagar att leverera en patch; detaljer 30 dagar senare | Respitperiod på 14 dagar på begäran (104 totalt); 7 dagar vid utnyttjande i det vilda |
| CERT/CC | Offentligt 45 dagar efter den första rapporten, oavsett om en patch finns | Tidigare eller senare vid aktivt utnyttjande, särskilt allvarliga eller triviala problem, eller ändrad standard |
| Zero Day Initiative | 120 dagar efter att leverantören svarar | Ungefär 15 arbetsdagar om leverantören aldrig svarar; kortare fönster för ofullständiga patchar |
| linux-distros list | Högst 14 dagar; under 7 föredras | Rapportören måste publicera detaljerna på oss-security när embargot upphör |
| Linux kernel security team | Upp till 7 dagar från starten av releaseprocessen, när en rättning finns | Upp till 14 dagar om buggens allvar kräver mer tid för releaselogistiken |
Siffrorna mäter olika saker. Project Zero och CERT/CC räknar från rapporten och ger utrymme för hela rättningen; distributionslistorna räknar från när detaljerna når listan och utgår från att en rättning nästan är klar, så deras embargo gäller bara paketering och release. Därför ber linux-distros rapportörer att först kontakta uppströmsprojekten, och kärnteamet ber rapportörer att inte kontakta linux-distros förrän en rättning har godtagits.
Exempel: ett embargo på en distributionslista
En förvaltare av ett komprimeringsbibliotek med öppen källkod åtgärdar en bugg med minneskorruption och vill att Linuxdistributionerna levererar uppdateringen samma dag som uppströmsreleasen.
- Förvaltaren förbereder patchen i det tysta och reserverar ett CVE-id.
- Hen mejlar linux-distros-listan med
[vs]i ämnesraden, PGP-krypterat, med patchen och ett föreslaget offentligt datum fem dagar senare. - Medlemsdistributionerna bygger och testar sina paket. De får dela detaljerna bara med personer i sina egna team som behöver dem och som godtar samma villkor. Under embargot är informationen TLP:AMBER.
- På den överenskomna dagen släpper förvaltaren sin release, distributionerna skickar ut sina uppdateringar och förvaltaren publicerar alla detaljer på oss-security. Informationen är nu offentlig.
När ett embargo bryts
Ett embargo kan brytas för att någon läcker det, för att rättningen hamnar i ett publikt repository där andra kan läsa den, eller för att angripare redan utnyttjar sårbarheten. När det händer är det vanliga svaret att genast publicera det man har i stället för att hålla fast vid det överenskomna datumet: skälet att vänta finns inte längre, och försvararna vet nu mindre än angriparna.
Det mest kända fallet är Meltdown och Spectre. Project Zero rapporterade problemen till Intel, AMD och ARM den 1 juni 2017, och det samordnade offentliggörandet var satt till den 9 januari 2018. Google publicerade i stället den 3 januari, "because of existing public reports and growing speculation in the press and security research community about the issue, which raises the risk of exploitation" (Google Security Blog).
Policyn för linux-distros anger skyldigheterna rakt ut: medlemmar måste genast rapportera en läcka till rapportören och listan, utreda den och tala om hur de ska förhindra att det händer igen.
Vad du gör som nedströmsleverantör
Om du levererar någon annans kod och får veta om en sårbarhet under embargo:
- Respektera villkoren. Dela detaljerna bara med dem som behöver dem, och committa inte rättningen till en publik gren före datumet.
- Ta reda på vad som påverkas medan embargot pågår: vilka av dina produkter och releaser som innehåller den sårbara komponenten, och i vilka versioner.
- Förbered uppdateringen och säkerhetsmeddelandet så att båda är klara vid den överenskomna tidpunkten. Vad ett säkerhetsmeddelande innehåller beskrivs i säkerhetsmeddelande; maskinläsbara säkerhetsmeddelanden använder CSAF, och VEX talar om för kunderna vilka produkter som inte påverkas.
- Be om mer tid tidigt om du inte hinner till datumet, inte efter att det har passerat.
- Ha en plan för ett brutet embargo: vem som beslutar om att publicera tidigare, och vad du publicerar om rättningen inte är klar ännu, till exempel en begränsning.
De flesta nedströmsleverantörer informeras inte. De får veta om sårbarheten när den publiceras, och då är tiden det tar att hitta de berörda releaserna tid som deras kunder förblir exponerade. Att veta exakt vad varje release innehåller förkortar den tiden.
Hur det här förhåller sig till CRACI
CRACI tar inte emot sårbarhetsrapporter, hanterar inte embargon och publicerar inte säkerhetsmeddelanden. Hur du sätter upp processen beskrivs i samordnat offentliggörande av sårbarheter, och teamet som driver den i PSIRT.